Wilma

Wilma föddes den 4 september 2002 i en fin, jämn kull på fyra valpar, två hanar och två tikar. Hela kullen var mycket framåt och social och Wilma var en liten vilde som det alltid var full fart på, hon sov nästan aldrig och kom ständigt bärandes på strumpor, leksaker och skor. Det skulle ta ändra fram till att hon var nästan 6 månader innan vi började ana att vara något fel. Hon kunde ibland verka svår att få kontakt med och lyssnade inte lika bra som förut. Tidigare höll hon alltid stenhård kontroll på oss på promenaderna och lärde sig nya saker i en rasande fart, men helt plötsligt hade hon svårt att koncentrera sig och märkte ibland inte att vi gick, utan kunde själv gå iväg, som i en annan värld. I samma veva började hon trilskas med maten, trots att hon alltid fått samma foder. Vi reagerade inte så mycket på det då, utan tog det för vanligt trots, hon började ju faktiskt bli "tonåring" och att våran förut så följsamma valp började testa gränserna och ta egna vägar var ju fullt normalt. Någon vecka senare märkte vi för första gången att hon inte ville stänga munnen ordentligt och dreglade en hel del, hon höll då på att byta de sista tänderna och några mjölktänder envisades med att sitta kvar trots att de nya kom, så vi tyckte fortfarande inte att det fanns någon anledning att oroa sig. Dagen efter var hon sitt vanliga jag och vi glömde bort händelsen till en vecka senare då hon återigen började dregla och verka ha lite ont, jag ringde veterinären för att få tid till att dra ut 3 mjölktänder, varav en stor kindtand som jag trodde besvärade henne. Veckan efter fick vi en tid och hon blev återigen sitt vanliga pigga och glada jag. Tisdagen den 11 mars for vi till veterinären, Wilma sövdes och utan komplikationer tog man bort tänderna, men efter det hade hon svårt att vakna och var väldigt borta hela den kvällen, det tog sedan 2 dagar innan hon var helt normal igen och vi trodde då att alla problem var lösta. Vecka fortsatta och Wilma var glad, ständigt viftandes på svansen lekte hon och utforskade allt spännande. På kvällen måndagen den 17 mars, blev hon hastigt dålig, hon verkade ostadig på benen, dreglade, hade svårt att röra sig i sidled, verkade okontaktbar, nästan apatisk och vankade oroligt runt och gick in i möbler. Jag lockade och pratade med henne, men hennes reaktioner var väldigt långsamma och blicken var alldeles tom. Jag ringde i panik veterinären och förklarade symptomen, hon kunde givetvis inte göra en bedömning per telefon men sa att det jag beskrev stämde in på en sjukdom vid namn Porta cava shunt. Hon gav mig namn och telefonnummer till en specialist på Ultuna och sa att jag skulle ringa henne dagen därpå. Wilma blev lite piggare mot kvällen och morgonen därpå väckte hon oss som vanligt tidigt på morgonen med blöta pussar och trampet av små tassar. Jag var glad över att hon verkade frisk och gick till jobbet som vanligt och tänkte ringa Ultuna under dagen. Det visade sig vara stört omöjligt att få prata med henne men jag lämnade meddelande till annan personal där och de lovade att hon skulle ringa upp mig. Samma kväll blev hon återigen sämre och jag klarade inte av att vänta utan ringde Ultuna på deras akuttelefon och kom fram till dem 24:15 på natten, de rekommenderade mig att vänta med att åka in till morgonen efter, då de ändå inte hade några resurser som kunde hjälpa oss nattetid. På onsdagsmorgonen åkte vi upp till veterinären och de tog flera blodprover på Wilma, som då var mycket dämpad och hängig. Efter mycket lång väntan fick vi svar på proverna som visade för höga levervärden och de informerade oss om att det kunde vara Porta cava shunt. Vi fick lämna henne på Ultuna över natten, då de morgonen efter skulle göra kontraströntgen, ultraljud och kompletterande blodprover på henne. Det skar i hjärtat när de bar iväg min lilla valp och vi fick åka hem med ett tomt halsband, den natten blev mycket jobbig, men jag gick ändå till jobbet dagen efter. På eftermiddagen hörde de av sig med resultatet efter åtskilliga samtal och tjat från mig. Det hade konstaterats att hon hade Porta cava shunt, en medfödd blodkärlsmissbildning i levern. Hela min värld rasade samman och jag och Rikard satt oss i chock i bilen på väg upp för att hämta henne på Ultuna, jag ville inte tro på dem och nu skulle min lilla valp hem. Veterinären lyckades dock övertala mig om att hon måste ligga kvar en natt till då hon satts på medicin och hon gav oss lite allmän information om sjukdomen och att det fanns en chans att man kunde operera henne men att prognosen inte var särskilt god. Hon skulle höra av sig dagen efter då hon pratat med kirurgerna. Vi vände och åkte hem igen, att träffa henne en stund för att återigen lämna henne skulle bara bli jobbigare för både oss och Wilma. På fredagen när jag pratade med veterinären så berättade hon att Wilma hade en stor extra ven (en "shunt") som gick runt levern och igenom den slussades orenat blod med för kroppen giftiga ämnen istället för att renas i levern. Genom operationen, som är mycket komplicerad, försöker de att "strypa" den venen och på så sätt tvinga blodet att gå den rätta vägen. Wilmas lever hade genom undersökningarna visat sig vara mycket mindre än hos friska hundar och veterinären trodde inte att hennes lilla lever skulle orka rena allt blod om operationen skulle lyckas. Jag blev förtvivlad och frågade veterinären vad hon skulle ha gjort i samma situation om valpen vore hennes och hon svarade ärligt att hon aldrig hade utsatt henne för en operation med så dålig prognos och tvivlade på att hon skulle bli den pigga och glada valp vi en gång haft. Då levern inte skulle orka rena blodet skulle samma sjukdomssymtom kunna kvarstå även efter en lyckad operation. Vi fick hämta Wilma samma eftermiddag och låta allting sjunka in och fundera, jag kunde inte tänka klart, våran livsglada och ständigt pigga hund hade på mindre än en vecka förvandlats till en dödligt sjuk och i princip obotlig kraftlös liten valp. Vi åkte genast upp och hon blev så glad när hon såg oss, hela vägen hem pussades hon, men hade förändrats, blicken var matt och hon var väldigt mager, magen var helt rakad och hon hade märken efter stick på tre ben. Fredagskvällen var hon betydligt lugnare och mer dämpad än vanligt, hon ville inte äta och sov mycket, men det märktes på henne att hon var glad att vara hemma igen. Vi bestämde oss då för att det enda rätta var att låta henne somna in, sett från Wilmas bästa fanns det inga andra alternativ. Hon hade redan fått genomlida så mycket och troligtvis mått väldigt dåligt under lång tid, att utsätta henne för en operation med så dåliga odds, som dessutom troligtvis inte skulle hjälpa henne då levern var alltför liten kändes fruktansvärt, jag kan inte ens sätta ord på vad jag känner. Livet känns så orättvist, varför hon? Hon som aldrig någonsin gjort någon illa, alltid trott gott om alla, hon som hade hela livet framför sig. Hennes tillstånd var väldigt dåligt och hon hade inte mycket ork och kraft kvar, men ända in i det sista var hon glad, lilla Wilma, en gladare och mer positiv hund får vi aldrig igen, för sådana hundar finns inte.

Söndagen den 23 mars 2003 fick Wilma stilla somna in och vandra över regnbågsbron till en förhoppningsvis bättre värld. Där slutade hennes lidande och sorg över att inte orka vara med och leka, medan vår sorg över att hon aldrig fick uppleva sommaren, aldrig fick leka i vattenbrynet, aldrig fick känna glädjen på agilitybanan, aldrig, aldrig någonsin kommer att gå över...

Do not stand at my grave and weep, I am not there, I do not sleep.
I am the thousand winds that blow, I am the diamond glints on snow.
I am the sunlight on ripened grain, I am the gentle autumn rain.
When you awaken in the mornings hush, I am the swift uplifting rush,
of quiet birds in circled flight. I am the soft star that shines at night.
Do not stand at my grave and cry, I am not there, I did not die.

Du finns för alltid med oss Wilma, ta väl hand om dig tills vi ses igen,

matte och husse älskar dig.